Italian Early Renaissance Painter, 1445-1510 Italian painter and draughtsman. In his lifetime he was one of the most esteemed painters in Italy, enjoying the patronage of the leading families of Florence, in particular the Medici and their banking clients. He was summoned to take part in the decoration of the Sistine Chapel in Rome, was highly commended by diplomatic agents to Ludovico Sforza in Milan and Isabella d Este in Mantua and also received enthusiastic praise from the famous mathematician Luca Pacioli and the humanist poet Ugolino Verino. By the time of his death, however, Botticelli s reputation was already waning. He was overshadowed first by the advent of what Vasari called the maniera devota, a new style by Perugino, Francesco Francia and the young Raphael, whose new and humanly affective sentiment, infused atmospheric effects and sweet colourism took Italy by storm; he was then eclipsed with the establishment immediately afterwards of the High Renaissance style, which Vasari called the modern manner, in the paintings of Michelangelo and the mature works of Raphael in the Vatican. From that time his name virtually disappeared until the reassessment of his reputation that gathered momentum in the 1890s   Related Paintings of Sandro Botticelli :. | Pallas and the Centaur | Details of Mystic Nativity (mk36) | Piero del Pollaiolo Hope,Hope | The Calumny | St Augustine in his Study |
Related Artists:
William Dyce
1806-1864 Scottish painter, educationalist, theorist and designer. The son of a lecturer in medicine at Marischal College, Aberdeen, he studied medicine and theology, obtaining his Master's degree in 1823. Episcopalian by upbringing, Dyce was expected, like his cousin, the scholar and bibliophile Alexander Dyce (1798-1869), to proceed to Oxford to take orders. His early interest in art found an outlet in portraiture, his first commission being Sir James M. D. M'Grigor (1823; U. Aberdeen). His first attempt at history painting, The Infant Hercules Strangling the Serpents sent by Juno to Destroy Him (1824; Edinburgh, N.G.), much influenced by Reynolds, was shown to Sir Thomas Lawrence, who is said to have encouraged Dyce to enter the Royal Academy Schools in 1825. After a few months he set off for Rome in the company of Alexander Day;
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.
Tina Blau
1845 Wien ?C 1916 Wien